Brandsäkerhet och materialval vid uppförande av teknikhus

Teknikhusets funktion och brandtekniska förutsättningar

Ett teknikhus inrymmer ofta samhällsviktig utrustning för elförsörjning, telekommunikation, vattenrening eller datadrift. Driftstörningar i sådana anläggningar kan därför påverka betydligt fler verksamheter än den enskilda byggnadens ägare. Brandsäkerheten utgör följaktligen en central del av projekteringen och bör behandlas redan i det inledande skedet av byggprocessen.

Till skillnad från bostäder och kontor vistas personal i regel endast tillfälligt i ett teknikhus. Fokus i brandskyddet förskjuts därmed från utrymning av personer till skydd av egendom och kontinuitet i driften. Den samlade elektriska lasten innebär vidare att antändningsrisken ofta är högre än i konventionella byggnader av motsvarande storlek.

Regelverk och klassning vid projektering

Boverkets byggregler utgör grunden för de brandtekniska kraven på ett teknikhus i Sverige. Byggnaden placeras i en byggnadsklass och en verksamhetsklass, vilka tillsammans styr kraven på bärförmåga, avskiljning och ytskikt. Mindre teknikhus i ett plan hamnar vanligtvis i byggnadsklass Br3, medan större anläggningar kan kräva en högre klassning.

Därutöver tillkommer ofta krav från försäkringsbolag, nätägare och beställare som går längre än lagstiftningens miniminivå. Elsäkerhetsverkets föreskrifter och svenska standarder för elanläggningar påverkar dessutom utformningen av rum för ställverk och transformatorer. Det rekommenderas att en brandskyddsbeskrivning upprättas tidigt för att samordna samtliga krav i ett gemensamt underlag.

Stomme och väggmaterial med hög brandbeständighet

Valet av stommaterial påverkar i hög grad hur ett teknikhus klarar en brand under längre tid. Betong är ett beprövat alternativ eftersom materialet är obrännbart och behåller sin bärförmåga vid höga temperaturer. Prefabricerade betongmoduler möjliggör dessutom snabb montering och en jämn kvalitet som kontrolleras redan i fabriksmiljö.

Stålstommar med sandwichpaneler förekommer också frekvent, särskilt för mindre och flyttbara teknikhus. Panelernas kärnmaterial är i dessa fall avgörande för konstruktionens samlade brandegenskaper och bör väljas med stor omsorg. Paneler med kärna av stenull uppnår normalt Euroklass A2-s1,d0 och kan konstrueras för brandteknisk klass EI 60 eller högre.

Paneler med kärna av cellplast, exempelvis EPS eller PIR, erbjuder god isoleringsförmåga till en lägre vikt. Materialen bidrar emellertid till brandbelastningen och kräver därför noggrann bedömning i varje enskilt projekt. Glasfiberarmerad plast används ibland för mindre teknikhus, vilket ställer särskilda krav på kompletterande brandskyddsåtgärder och dokumentation.

Ytskikt, isolering och genomföringar

Ytskiktens egenskaper styr hur snabbt en brand sprids inom ett rum och hur mycket rök som utvecklas. I teknikhus med känslig elektronisk utrustning är låg rökproduktion särskilt värdefull, eftersom rök och korrosiva gaser kan skada komponenter. Obrännbara eller svårantändliga ytskikt bidrar därmed både till personsäkerhet och till ett minskat egendomsskadeomfång.

Genomföringar för kablar, rör och ventilation utgör vanliga svagheter i brandcellsgränser om de inte utförs korrekt. Varje genomföring ska tätas med ett system som är provat för den aktuella brandtekniska klassen och väggkonstruktionen. Tillverkarens monteringsanvisningar bör följas noggrant, och utförandet bör dokumenteras med märkning och fotografier för senare kontroll.

Ventilationskanaler som passerar brandcellsgränser förses normalt med brandspjäll eller brandisolering enligt gällande krav. Vidare bör eventuella tryckavlastningsluckor dimensioneras med hänsyn till risken för ljusbåge i ställverk. Samordning mellan el-, ventilations- och brandkonsulter är därför nödvändig under hela projekteringsfasen.

Särskilda risker kopplade till elinstallationer och batterier

Elektriska fel utgör den vanligaste brandorsaken i ett teknikhus och ska därför hanteras systematiskt i projekteringen. Överbelastade kablar, lösa anslutningar och åldrade komponenter kan ge upphov till lokal värmeutveckling och efterföljande antändning. Kabelval med halogenfri och flamskyddad mantel minskar både brandspridning och mängden frätande rökgaser vid en eventuell brand.

Batterianläggningar för reservkraft innebär ytterligare risker, särskilt vid användning av litiumjonteknik. Sådana batterier kan drabbas av termisk rusning, där en enskild cell överhettas och sprider värme till intilliggande celler. Förloppet är svårt att släcka och kan dessutom frigöra brandfarliga och giftiga gaser i rummet.

Det rekommenderas att batterisystem placeras i en egen brandcell med anpassad ventilation och gasdetektion. Avståndet mellan batterimoduler och övrig utrustning bör vidare utformas enligt tillverkarens anvisningar och tillämpliga standarder. Blybatterier medför andra risker, främst vätgasutveckling vid laddning, vilket ställer krav på kontinuerlig ventilation av utrymmet.

Detektion och släcksystem

Tidig upptäckt av en brand är avgörande för att begränsa skadorna i ett teknikhus. Rökdetektorer av punkttyp används ofta, medan aspirerande system kan upptäcka mycket små mängder rök i ett tidigt skede. Larmet bör vidarekopplas till en bemannad larmcentral eftersom byggnaden vanligtvis saknar stadigvarande personal på plats.

Släcksystem baserade på vatten är i regel olämpliga i utrymmen med spänningsförande utrustning och känslig elektronik. Inertgaser, kemiska gaser eller aerosolsystem används därför ofta för att släcka branden utan att skada installationerna. Valet av system påverkar kraven på rummets täthet, eftersom gasen måste hållas kvar under en bestämd tid.

Täthetsprovning av rummet rekommenderas inför driftsättning av ett gasbaserat släcksystem. Dörrar, kabelgenomföringar och ventilationsöppningar ska då vara utförda så att den beräknade släckkoncentrationen kan upprätthållas. Därutöver behövs tydlig skyltning och varningssignaler som skyddar servicepersonal vid en utlösning av systemet.

Placering, avstånd och omgivning

Ett teknikhus placeras ofta i närheten av andra byggnader, vegetation eller infrastruktur som kan påverkas vid en brand. Boverkets byggregler anger att brandspridning mellan byggnader ska begränsas genom tillräckligt avstånd eller brandavskiljande konstruktion. Ett avstånd om åtta meter används som utgångspunkt, men kortare avstånd kan accepteras med kompletterande skyddsåtgärder.

Omgivningen bör dessutom hållas fri från brännbart material såsom upplag, sly och torrt gräs intill fasaden. Räddningstjänstens framkomlighet till byggnaden ska beaktas vid planering av tillfartsvägar och uppställningsplatser. Tydlig märkning av byggnaden och dess huvudbrytare underlättar insatsen och minskar risken för olyckor i samband med släckningsarbetet.

Livscykelperspektiv och underhåll

Brandsäkerheten i ett teknikhus är beroende av att byggnaden och dess installationer underhålls under hela driftstiden. Systematiskt brandskyddsarbete enligt lagen om skydd mot olyckor omfattar regelbundna kontroller, dokumentation och utbildning av berörd personal. Ändringar i utrustning eller elektrisk last bör alltid föranleda en förnyad bedömning av brandrisken.

Efterinstallationer av kablar utgör en vanlig orsak till att brandtätningar skadas eller avlägsnas utan att återställas. Rutiner för tillstånd och kontroll vid arbete i brandcellsgränser bidrar därför till att upprätthålla den ursprungliga skyddsnivån. Robusta material med lång livslängd minskar samtidigt behovet av underhåll och sänker de totala kostnaderna över tid.

Ett välplanerat teknikhus kombinerar obrännbara material, genomtänkt brandcellsindelning och anpassade tekniska system. Investeringar i brandsäkerhet vid uppförandet ger ett långsiktigt skydd för både utrustningen och de samhällsfunktioner som anläggningen betjänar. Erfarna leverantörer och tidig samordning mellan discipliner skapar goda förutsättningar för en säker och driftsäker anläggning.

Se mer info här: aftech.se